...::: Min Bara Min :::...

Precis när jag sparade det förra inlägget här på bloggen ringde pappa och berättade att morfar dog för en liten stund sedan. 

Jag fattade ingenting. Hjärtinfarkt. Pang - DÖD. Han är död. DÖD. Jag fattar inte. Ringde Stefan direkt som ringde sina föräldar som kom hit och tog Nicole. Jag satte mig i bilen och körde in. Han var kvar på akuten. Men död. Träffade mormor och mamma, som precis kommit dit. Mormor sa att jag inte skulle vara ledsen, det finns inget vi kan göra. Vi satt där en stund. Mormor berättade hur det gått till. Dom satt och åt middag. Och mormor reste sig upp i köket och skulle ta fram efterrätten. Morfar säger då "Oj vad mätt jag blev" sen faller han ihopa.
Fy fan, jag kan asså inte fatta.
Mormor slänger sig på telefonen o ringer ambulansen som kom nästintill direkt. Hon/dom försökte återuppliva honom och han var liiiite vid medvetandet när dom kom in till akuten. Men nä. Det gick inte.

Jag säger som mormor sa Han led aldrig.

En liten stund efter jag kom in så gick vi in till honom. Han låg där i anderummet eller vad det heter. Mormor pratade med honom, pussade på honom och skakade honom och sa till han att hon skulle äta upp hans efterrätt också.....mamma sa hejdå till honom och jag petade på honom och drog han i handen och sa hejdå. Det är så jääävla hemskt. En helt frisk människa som cyklar varje dag, röker inte och är alltid ute! Så orättvist.

Jag träffade honom ungefär 1-1½timme efter han avlidit och ändå hade huden börjat sjunka in, han såg riktigt riktigt gammal ut, vit som ett lakan och helt iskall, precis som i en film.

Jag var stark som vågade gå in där, det känns/kändes rätt och göra det. Men jag vet att jag inte kommer sova ett piss i natt, varje gång jag blundar ser jag hans döda, insjunkna, vita ansikte. Usch.

Många tårar har trillat och fler kommer det göra.

Jag älskar dig, världens bästa morfar!!!!