...::: Min Bara Min :::...

När min pappa levde var det väldigt lätt att ringa honom och be om den ena hjälpen efter varrandra.
Det var ju så lätt, han ställde alltid upp, tog minimalt med betalning, till och med gratis, det var ju släkten...liksom.
Klart man ställer upp för varrandra tyckte han.
Man kunde alltid ringa honom om det var något, han hjälpte och lyssnade alltid.

Nu är han död,
Han finns inte mer.
Aldrig någonsin.

Och NI tackar honom för allt genom att inte ens besöka graven på en sådan här dag som Alla helgons dag.
En enkel blomma, en kotte, en sten, ett ljus. INGENTING. Era ynkryggar. INGENTING.

Vilken släkt han hade. Patetiskt.

Usch.